Undrar just varför jag sa att det var ok för Lina att lämna bordet...
Jovisst,hon var mätt och hade ätit upp maten.
Men jag då???
Sitter här i min jävla ensamhet med min iPhone och försöker desperat få lite social känsla via Facebook!!!
Vart fan är bajjamannen då???

Nä...får väl fortsätta höra mina tänder tugga på den hemmagjorda pizzan i tystnaden...
Höra Ekot mellan köksskåpen,fö här vare det jävla dött!!!;-(

Hjälp mig att finna styrkan när jag är som svagast.

Att få känna mig som starkast när jag hellst bara vill krypa ihop och gömma mig.

Att orka stå på bena.

Jag har insett det fakta som återstår.

Han blir sämre nu.

Det rasar iväg i en väldigt fart och jag är maktlös.

Allt jag kan göra är att se tiden rusa ifrån mig-slita med sig min allra bästa vän i farten.

Jag kan inte greppa tag om det-jag kan inte hejda eller stanna.

Jag kan bara acceptera,försöka vara stark.

Jag måste stå mot vinden som nästan får mig att falla.

Och just nu...

Är jag som allra svagast.

Jag vill bara blunda hårt och när jag ser igen,ska mardrömmen vara borta...

Denna vanliga,något gråa lördagen så här i oktober-vajnar jag av att Lina far runt i sängen.

Bajjamannen fräser åt henne att vara tyst och låta mamma sova.

Men det är försent.

Lina surar.

När hon kommer tillbaka har hon med sig boken.

"Historien om någon!"

Denna bok har jag läst för henne VARJE kväll sedan jag köpte den för 1½ vecka sedan.Hon tröttnar inte på den.

Hon kryper upp mellan oss och tränger sig ned bredvid Oliver som oxå kommit ned slinkande mellan mig och Bajjamannen.

Jag ligger fortfarande med huvudet ned-borrat i kudden.

"någon har lämnat en blöt fläck i hallen,smygit in genom dörrspringan...""Någon vält mormors bord..."

"Någon ätit upp två fiskar som vi skulle äta och mjölken urdrucken..."

Jag far upp,med två tårfyllda ögon.

HON LÄSER!!!

Lina sitter i sängen och läser för Stefan!Hon läser boken som jag läser för henne varje kväll...allting som hon kommer ihåg och förklarar för Stefan.

MIN DUKTIGA TJEJ!!!!

Jag blir så stolt och rörd att morgonen känns lite lättare,att jag lättare tar mig ur sängen och lättare tar mig ut!

X hämtade Oliver idag.

På 11 veckor,har Oliver varit hos honom 2 enstaka veckor.

Jag kan inte andas.

Jag kan inte röra mig.

Jag vill skrika rakt ut.

Vill inte vara utan honom en sekund.

Han ska vara hemma här med mig,oss.

Och jag är mest orolig att något akut inträffar,när han inte är här.

Att Lina inte ska få träffa honom en sista gång.

"oddider kommer tillbaka mamma?"

"Jaa....Oliver kommer tillbaka..."

Vad ska jag säga till henne?Jag har berättat att han är sjuk och att han kommer försvinna från oss.Man ljuger inte för sina barn-det gör man inte.

Men när hon frågar mig om han ska komma tillbaka igen,vad ska jag svara då?

Om inget akut händer,så jaa...kommer han tillbaka till oss-åtminstone för en liten stund,för att vi iaf ska få säga farväl till honom...

Finns andre beslut att ta i det här huset.

Andra,även svåra beslut-som vi måste komma fram tillsammans om.

Sätta oss ned och prata om det,komma fram till en lösning,bästa lösningen.

Ska det verkligen bli en sådan här skit höst?Som sommaren?

Jag orkar inte.

Orkar inte med ett minsta lilla motstånd just nu.

Men måste ändå inse att jag snart ska fylla 28 år,jag måste resa på mig och vara den starka vuxna människan som jag faktiskt är.

Men när hjärtat och hjärnan inte sammarbetar,blir så mycket svårare då.

Men jag kommer att kunna se tillbaka på detta...minnas det som var jobbigt för stunden,kunna återhämta mig,slicka mina sår och komma tillbaka...lite starkare,lite kaxigare,lite mer självständigare...

Det som inte dödar en,härdar...