Det fanns en tid när bloggen varje dag fylldes med inlägg. När jag älskade att få skriva av mig.

Ibland sitter jag här igen och önskar att det skulle komma tillbaka igen.

Jag börjat ett inlägg... jag suddar det... jag börjar om... suddar ut det.

Loggar ut. Stänger sidan. Skiter i det.

Vem fan är intresserad?!

Det sköna med en blogg är att jag faktiskt kan skriva vad jag gör utan att behöva berätta det. Förstår du? Människor runt mig slipper jag berätta för hur mina dagar har sett ut.

Slipper? Jo... för jag har mina dagar, jag har mina perioder som jag faktiskt inte vill/orkar prata med människor. Det kan gå någon dag,några dagar, en vecka. För mig är det bara hur jag är, för andra är det konstigt.

Konstig är ett ord som jag levt med länge. Det är inte bara en gång som jag fått höra att jag är konstig. Att jag inte är som alla andra. Att jag är osocial. 

Ordet konstig för andra har fått meningen "vad är det för fel på mig" för mig själv.

Meningen har vuxit sig starkare och även utvecklats till en extrem ångest. En ohanterad ångest.

På resan genom livet under flera år hittade jag "felet" på mig själv.

Det är inte fel på mig. Det är inga fel på mig alls. 

Jag är introvert.

Jag är extremt introvert av högsta grad.

Det är inte en störning, det är en personlighet. En personlighet som inte är riktigt lika vanlig som att vara extrovert.

Om jag fick möjligheten skulle jag dela ut flygblad till alla mina nära och kära som skulle få läsa på om det här. För om alla blev insatta i hur en introvert fungerar, skulle inte någon igen säga att jag är konstig, inte som alla andra eller osocial.

Det skulle hjälpa mig att leva. Det skulle underlätta min vardag.

Det handlar inte om att jag inte tycker om människor, det handlar om att jag umgås på mina egna villkor. 

Jag har förklarat mig som en ensam varg. Nu har jag ett annat ord på det: självsamhet. Självsamhet är inte samma som ensamhet. Det är två olika saker. Självsamhet är något som jag trivs med och har alltid varit så. Självsamheten har högst på önskelistan en hög betongmur runt min trädgård. Ingen ser in. Ingen klampar på oanmäld. Ingen stör mig. Inget irriterar.

Men betongmur kostar massor av pengar,tyvärr. 

Annars hade jag gjort det för länge sedan...

I olika böcker har jag sökt information om hur det är. För detta är faktiskt ett helt nytt ord för mig. Men har nog aldrig hittat hem så mycket som nu.

Jag har även fått en annan förståelse för min egna familj.

Vi har ett barn som är extrovert occh vi har ett barn som är introvert. Min man har den extroverta personligheten utåt medans han har det introverta inåt...

Det är en utmaning ibland att få ihop dagarna.

Men jag reser vidare. Och jag hoppas att jag landar mer och mer i att hitta mig själv.