Skolavslutning idag. J slutar trean och L slutar femman. Tänk vad tiden går fort. Kändes som att det var igår som L hade sin första skolavslutning.

Det var en toppen avslutning i år. Den var kort. Annars brukar vi få sitta där rätt länge. I år - 45 minuter.

Lite ångest för sommarlov har jag.

Jag älskar lov,slippa ställa klockan,slippa jaga på dom ned till bussen,slippa mail,slippa läxor. Vi kan ta dagen som den kommer helt enkelt och det älskar jag.

Det jag får lite ångest av är att jag aldrig i princip själv. All min ensamtid försvinner. Det är jobbigt för mig. Men genom åren har jag lärt mig att säga till främst L,att jag måste få vara själv en stund. Jag måste få ladda mina batterier och det gör jag när jag är själv.

Vi väntar in tiden för att åka igen. Min systers son tar studenten idag. Så blir att åka iväg och fira där. Blir ju inget examens firande här hemma för barnen.

Hinner med lite jobb och hinner packa inför imorgon.

Får se när vi kommer iväg imorgon. Helst tidigt,eftersom jag vaknar tidigt. Skönt att inte komma ned sent till husvagnen oxå.

Jag önskar verkligen att helgen och början på nästa vecka bjuder på bra väder.

Där nere finns inget annat att göra än att klippa gräset. Sen är det bara att ta det lugnt.

Ha det gott!

Som känns som en torsdag?!

Jo? det var bara att hoppa in i bilen och följa med igår kväll.
Vi började med att segla in sent? sist av alla faktiskt och då även mitt i rampljuset av ?och då kan vi börja när alla är här?
Typiskt.
Jag märkte redan i bilen att jag valt helt fel skor för kvällen.
Jag tänkte att jag skulle vara smart och inte ta mina vita tennisskor. Vi skulle ju till ett annat lantbruk och man vet ju aldrig hur det ser ut där.
Jag tog mina jodpush-skor som jag bara använder när jag rider.
1- strax innan Motala insåg jag att dom faktiskt är vinterfodrade.
2- innan presentationen av ägare och vd från slakteriet var klar hade fötterna domnat bort av smärta pga vi stod upp hela tiden.
Aja? jag var snyggt klädd iaf. Hahaha.

Dom bjöd på mat,vilket jag visste att dom skulle göra.
Jag visste oxå att min mage skulle lägga av-vilket den oxå gjorde.
Jag visste att jag inte skulle känna någon och heller inte prata så mycket med någon.
Men just DEN biten sköter ju min man alldeles utmärkt! Högt och gärna länge pratar han. Så jag får ändå inte mycket utrymme till annat än att stå som en fåne och le bakom honom.

Det gick ändå väldigt bra tycker jag. Jag klarade av det bra,även om jag var alldeles tom i knoppen när vi kom hem.
Och som jag visste var skygglapparna åtstramade redan från tidig morgon idag.

Jag var iväg och handlade lite granna inför helgen. Jag och barnen (och hundarna) åker till husvagnen på lördag morgon.
Valde att svänga höger och då komma till affären där det är mini risk att träffa på någon jag känner.
Det orkade jag inte idag.

Hemma var det låsta dörrar och storstädning av huset även köra en heldag med tvättning av lakan och handdukar.
Detta tog mig faktiskt hela dagen. Jag kanske inte hade det snabbaste tempot.För jag hade just hela dagen på mig.
Och sånna här dagar uppskattar jag enormt mycket. Det är laddning av mina batterier till 100%
Idag tog jag av mig min applewatch och satte telefonen på ljudlös.
Slut summa:Dagen hade inte kunnat blivit bättre!

Imorgon har jag lite jobb nere hos djuren att göra tillsammans med en av mina anställda.Ska visa och lära henne en (för henne)ny uppgift.
Sen har jag som vanligt miljoner saker att göra.
På fredag är det skolavslutning och sen direkt iväg och fira student.
Garanterat alldeles tom i knoppen på fredag kväll. Hahaha!

Men helgen spenderas i min oas.Jag kommer att komma hem med 200% laddat batteri och ny energi att starta sommarlovet med!
Det är min förhoppning iaf.
Måtte det vara bra väder iaf!

Och förresten, J?s klass hade haft det sååå bra igår på sin utflykt.Alla var jätte glada,nöjda och trötta.

Nu en stund i soffan innan sängen hägrar!

Nu har vi kommit igång med poolen. Hoppas att kunna bada i den snart!

Den perfekta morgonen för mig startar i ensamhet innan resten av familjen vaknar.

Jag går ut med hundarna,ger dom mat och slår igång kaffebryggaren.

Jag dricker mitt kaffe i lugn och ro,och det är alldeles tyst i köket.

Denna morgon startade inte så.

Min son ska på utflykt idag med skolan. Han var taggad och var i full gång med att fixa det han skulle ha med sig idag. Min dotter for runt och letade efter kläder- som aldrig finns där dom ska.

Hundarna for runt och gnabbades och när dottern började mata dom med ost ( fast hon inte får såklart) var det ännu värre.

Tiden i köket,den ensamma stunden existerade inte. Nu var det fullt liv.

Och som gräddet på moset slår någon igång tv´n med ett smått irriterat barnprogram på högsta ljud.

GAAAA!

Det slår mig då att jag checkt vid ett svagt tillfälle lovat att hjälpa till att skjutsa barn idag.

Egotrippat tänkte jag nog att det finns så många föräldrar som faktiskt älskar att vara med på sånt här. Som kommer stå på rad och hejdlöst kasta sig in i detta för att hjälpa till. Jag står längst bak i kön och hoppas att ingen ser att jag finns.

MEN självklart vill jag ju inget annat än att mitt barn och hans klass ska få komma iväg på denna utflykt denna dag.

Så... 

Jag kan inte vara med på plats under dagen. Det är sant. Vi har en hundvalp här hemma som jag inte kan lämna ensam så många timmar MEN jag kan skjutsa och hämta om dom behöver hjälp med det.

Och så blev det. Dom behövde min hjälp.

För J´s skull är det en självklarhet att jag gör det. Och jag hoppades innerligt att fadern kanske skulle ha tid att åka istället. Det hade han haft-OM det inte var just idag.

Så där står jag denna morgon på en skolgård FULL med ungar och lärare och våndas. Känslorna inombords åker berg och dalbana och jag vill bara springa därifrån!!!

Tack till mitt barn som stod och pratade med mig. Och visade vilka barn som skulle åka med oss i bilen. Det fick mig att känna mig lugn.

Äru inte klok kanske du tycker nu?!

Jo.... för sån är jag.

Iväg kom vi.

Nu är jag hemma och lugnet i kroppen kommer tillbaka när jag tar hand om tvätt berget i tvättstugan. Några timmar kvar-sen är det dags att åka och hämta dom igen.

Bita ihop. MEN jag hoppas att killarna har massa roligt att berätta om dagen. Jag hoppas att dom har haft super kul och att det INTE regnar på dom. 

Även om jag själv inte trivdes som föräldrer i klassrummet såg jag på alla dessa lyckliga och förväntansfulla barn. Oj vad dom måste längtat efter denna dag. Hur bra kan det inte bli att få åka iväg och göra detta sista veckan innan sommarlovet. OCH då kunde jag ändå känna glädje att jag faktiskt var där och kunde hjälpa till så dom kom iväg :-) 

Helt hemsk är jag inte ändå!

Men i min tvättsortering kommer nästa känslorus i kroppen då jag inser att det faktiskt är idag som vi är inbjudna på träff/möte. Jag.vill.inte

Som introvert hatar jag sånt här. Att klistra på sig ett leende och prata med uber sociala människor en hel kväll. Gå runt och presentera sig och prata om (för mig) helt ointressanta saker.

Jag ber min man om vad som helst,han får vad han vill- bara jag får stanna hemma ikväll.

Nej.

Hans svar är: Du måste följa med.

Jag dör. Jag dör inombords. Miljoner tankar om vad jag ska hitta på för ursäkt cirkulerar i skallen på mig. Men jag vet att ingen är så bra nog att han kommer låta mig stanna kvar hemma.

För honom är inte detta alls så farligt som för mig.

Han pratar alltid med alla,han pratar alltid högst,han pratar alltid om ointressanta saker. Jag stå alltid halvt bakom honom OCH åter igen hoppas på att ingen ska se att jag finns.

Det finns alltid någon SOM ser att jag finns. Ni vet.... NÄMEN HEEEEJ!!! Vad kul att du oxå är med.

Mmm.....

Imorgon kommer jag låsa mina dörrar. Jag kommer dammsuga och vara helt själv. Och jag kommer vara jätte trött i skallen.

Men det är imorgon det :-)

Det fanns en tid när bloggen varje dag fylldes med inlägg. När jag älskade att få skriva av mig.

Ibland sitter jag här igen och önskar att det skulle komma tillbaka igen.

Jag börjat ett inlägg... jag suddar det... jag börjar om... suddar ut det.

Loggar ut. Stänger sidan. Skiter i det.

Vem fan är intresserad?!

Det sköna med en blogg är att jag faktiskt kan skriva vad jag gör utan att behöva berätta det. Förstår du? Människor runt mig slipper jag berätta för hur mina dagar har sett ut.

Slipper? Jo... för jag har mina dagar, jag har mina perioder som jag faktiskt inte vill/orkar prata med människor. Det kan gå någon dag,några dagar, en vecka. För mig är det bara hur jag är, för andra är det konstigt.

Konstig är ett ord som jag levt med länge. Det är inte bara en gång som jag fått höra att jag är konstig. Att jag inte är som alla andra. Att jag är osocial. 

Ordet konstig för andra har fått meningen "vad är det för fel på mig" för mig själv.

Meningen har vuxit sig starkare och även utvecklats till en extrem ångest. En ohanterad ångest.

På resan genom livet under flera år hittade jag "felet" på mig själv.

Det är inte fel på mig. Det är inga fel på mig alls. 

Jag är introvert.

Jag är extremt introvert av högsta grad.

Det är inte en störning, det är en personlighet. En personlighet som inte är riktigt lika vanlig som att vara extrovert.

Om jag fick möjligheten skulle jag dela ut flygblad till alla mina nära och kära som skulle få läsa på om det här. För om alla blev insatta i hur en introvert fungerar, skulle inte någon igen säga att jag är konstig, inte som alla andra eller osocial.

Det skulle hjälpa mig att leva. Det skulle underlätta min vardag.

Det handlar inte om att jag inte tycker om människor, det handlar om att jag umgås på mina egna villkor. 

Jag har förklarat mig som en ensam varg. Nu har jag ett annat ord på det: självsamhet. Självsamhet är inte samma som ensamhet. Det är två olika saker. Självsamhet är något som jag trivs med och har alltid varit så. Självsamheten har högst på önskelistan en hög betongmur runt min trädgård. Ingen ser in. Ingen klampar på oanmäld. Ingen stör mig. Inget irriterar.

Men betongmur kostar massor av pengar,tyvärr. 

Annars hade jag gjort det för länge sedan...

I olika böcker har jag sökt information om hur det är. För detta är faktiskt ett helt nytt ord för mig. Men har nog aldrig hittat hem så mycket som nu.

Jag har även fått en annan förståelse för min egna familj.

Vi har ett barn som är extrovert occh vi har ett barn som är introvert. Min man har den extroverta personligheten utåt medans han har det introverta inåt...

Det är en utmaning ibland att få ihop dagarna.

Men jag reser vidare. Och jag hoppas att jag landar mer och mer i att hitta mig själv.